I väntan på våren...
Ja nu börjar åtminstone jag längta till dom där allra finaste tidiga vårdagarna, när solen lyser, allt är kritvitt, temperaturen är behaglig och älven är trampad. Det är nog faktiskt den bästa tiden på året, och man får en riktig kick av att vara ute (kanske D-vitaminerna som gör det??)! Och sparkturer i all ära, men spark funkar ju inte så bra på mjukare underlag. Det vore kul att kunna ta sig ut på älven, eller rent av ut i skogen. Skoter? Bra alternativ. Inte så mycket motion (eller för mkt) för vovven dock. Skidor? Knappast. Jag skulle inte stå på benen länge med Nero i selen... Så, därför har Eric börjat tillverka två exemplar av denna släde. Dvs bredare medar som förhoppningsvis går mycket bättre på snö än en spark.
Mars, April...vi väntar...
Om att falla på plats.
Det är spännande med hundar. Man tränar och tränar. Det funkar sådär. De förstår hyffsat, och gör som man säger. Ibland. Det går bättre och bättre... Sedan kommer svackan. Inget funkar. Trots till tusen. Kamp. I flera veckor. Man tror att hunden blivit dum. Själv blir man helt förkrossad, och funderar på vad som gick fel. Vad hände? Vart tog min hyffsat lydiga hund vägen?? Man måste kämpa för att vara den där trygga ledaren. Helvete, nu ger jag snart upp. Orkar inte bråka mer. Man går och lägger sig. Man vaknar till ännu en morgon och förbereder sig på tjat om att gå ut och kissa eller sitta innan frukost. Man ställer sig vid dörren och ropar på vovven. Förbereder ännu ett rop... men plötsligt upptäcker man honom där vid sin sida. Han sitter redan fint och väntar på "varsegod". Åhå, tänker man. Går ut. Han kissar. Bajsar. Kommer direkt på "kom". Man går in. Han sätter sig efter bara en blick, utan ett kommando, när man kommer med frukosten. Man måste gnugga sig i ögonen. Hela dagen fortsätter likadant. Vovven lyder minsta vink. Saker som man försökt träna men som han aldrig visat att han klarar av fungerar plötsligt! Det fungerar! Helt plötsligt så är det som att han förstår precis allt man säger. Som att han läser ens tankar!
Vi har haft flera såna här perioder med Nero. I förrgår hände det igen. Allt föll på plats. Han har slutat bråka. Han kommer utan tjat. Han förstår exakt vad man menar när man säger nånting. Han går och lägger sig i buren själv på kvällen, något som inte hänt sen han var liten, liten valp. Han uppför sig. Jag vet inte om det är Umeåvistelsen som gjort det denna gång, men jag blir alltid lika kär och nöjd och lättad när det händer. För trots att vi gått igenom flera såna här perioder så blir jag alltid lika nervös, orolig och självanklagande när svackan kommer. Tänker att; nu jäklar, nu är det kört, nu är han utom all räddning. Men jäklar i mig, det ordnar alltid upp sig! Och blir så mycket bättre än det var innan.
Kanske är det dags att bli lite snällare mot sig själv och inse att det hela är en rätt naturlig del av valpens utveckling?
Just nu älskar jag i alla fall min vovve helt otroligt mycket!
Gideå, 14 februari.
Nu är Bostdogg's Fait anmäld till älghundsutställningen i Gideå. Första officiella utställningen för Nero, så det blir spännande att se hur han klarar sig bland juniorerna. Blir kul att få några fler jämtar att jämföra med också. Dessutom kommer det nog dyka upp åtminstone fyra hundar ur Neros kull! Ska bli riktigt intressant att se hur de andra har utvecklats. Vi kommer även att ställa upp i uppfödarklassen, där kullen som helhet bedöms.
See you there??
Mot ljusare tider.
Det blev en snabbvisit i Umeå. Jag var och spelade in ett rollspel i familjeterapi, sen har vi mest försökt vänja Nero vid stadslivet. Det gick väl sådär, och vi ångrar att vi inte tillbringat mer tid där under hans valptid. Det är så mycket nya ljud, ovana att möta så många hundar och människor när man är ute osv. Så det var inte helt lätt för busen att slappna av. Och vi själva fick känna på hur påfrestande det är att inte ha samma möjlighet att gå ut och bara leka och busa som man har här hemma. Det i kombination med en halvstressad vovve. Hoppas i alla fall att tre dagars "känna på" och träna lite gav nånting. Vi åkte hem till byn igen i fredags, eftersom jag också blev "långledig" igen. Nero var glad över att komma hem igen. Han hade nog saknat Falkman, och jag tror Falkman hade saknat busen också.
En glad vovve i hemmets lugna vrå. Killen börjar bli stor.
Temperaturen har gett med sig ganska rejält. Igår och idag har den legat kring -3 grader. Solen har dessutom börjat orka sig över horisonten, så det är grymt fint ute! Igår var vi på sparktur med båda vovvarna. Nero drog och sprang som en galning. Inget fel på kondisen hos honom! Idag har vi varit på studiebesök hos husse i skogen för första gången.
I Jarhois januariljus.
Och ännu en skruttig mobilkamerabild.
Jul/Nyår -09
Storhelgerna och jullovet börjar lida mot sitt slut. Det enda övriga att önska hade varit aningen snällare temperaturer, annars har vi haft det rätt bra. Några sparkturer, ett eftersök, lite tapetsering, en del spårning, hundkompisbesök och en del annat har hunnits med.
Och som sagt, kameran hänger sällan med så oftast blir det bara bilder på hemmaplan.
Nero har jobbat.
Husse och matte har mestadels jobbat med hjärnan (förövrigt var nog detta årets bästa julklapp!)
Vi har pussat mycket på husse (både matte och Nero).
Myst med matte.
Druckit för mycket (vatten...)
Tränat lite...
...och lite till.
Imorgon drar vi till Umeå. Hela gänget!
GOD JUL!
Vi hade besök av tre (som i "tre vise"??) hästar på gården imorse. Självaste julaftonsmorgon. Passande. Dock såg vi inte till någon stalledräng :P Vi passade i alla fall på att ge Nero lite miljöträning, det gäller att ta vara på tillfällena.
Återförenade.
4 veckor hemifrån, utan Nero. Det är nästan mer än jag klarar av.
Bilder tagna med en skruttig mobilkamera (kanske dags att skaffa sig en ny!??).
Flow.
...och så kom då äntligen den efterlängtade vintern! Lagom såhär en vecka innan julhelgen. Stora, stora vita flingor. Temepraturen ligger med marginal på minussidan. Hurra! Och hurra, för imorgon kommer kära syster och Jonas på besök. Det blir fint.
Och idag är en sån där dag då jag klappar mig själv på axeln och är glad att jag vågade lita på min magkänsla att ge upp skogen och satsa på människan. Trots att det var jobbigt och svårt. För idag känns det så värt, och jag tänker att jag kanske ändå inte är så dålig på det här. Att jag någonstans innerst inne faktiskt känner mig själv så mycket bättre än jag trott de senaste åren. Att det bara tar ett tag att kicka igång, och locka fram. Och det stärker.
Jag uppskattar verkligen samarbetet med min kära grupp. Det ger.
Och jag älskar mitt nya hem. För nu börjar jag känna mig hemma!
Topp, topp. En grymt bra dag helt enkelt.
Flintan.
Utflyttad, inflyttad och färdigtentad för denna termin. Det har varit en rätt tung vecka. Mycket ångest. Men nu är det bara två veckor kvar till julledigheten! Och Eric, såhär ser det ut just nu...
Ett kök (framsteg)!!
Det nuvarande soffbordet är högst temporärt!
Jul inne, men fortfarande (!!) höst ute.
Hylljaeveln som kom i tusen delar och med sprängskiss. Typ. Tur vi hade Anders!
Snabbis.
Det är mycket på gång nu, och jag är lite småstressad. I skolan är det reflektionsgruppsledande och planering, föreläsningar och seminarier i organisation och plugg inför nästa veckas tenta som gäller. Dagens glada (om man ser till mina rent privatekonomiska intressen) nyhet gör det dock värt; SACO menar att psykologer kommer vara en bristvara år 2014. Lagom till legitimationen, med andra ord!
Utöver skolan så börjar flytten närma sig med stormsteg. Nästa måndag ska jag vara ute. Och förhoppningsvis inne.
Mitt i kaoset passade jag också på att vara hem under helgen. Hade längtat efter gulligullgull och mys med vovven, men Nero har förvandlats till en hormonstinn tonåring, så Eric fick stå för den biten (inte för att jag klagar).
Nu ska jag återgå. Bjuder på en bild från helgen (observera den vita omgivningen!!).
Storkillen.
Ge mig!
Gröna gräsmattor och spöregn. I mitten av november. Det är inte normalt!
Ge mig SNÖ!! Gärna två meter.
Mitt skrutt.
Jag får rapporter om att Nero nu trevande börjat lyfta på benet när han ska kissa. 8 månader gammal. Liten blir stor.
Här kommer några babybilder!
Den nyinflyttade tar en tupplur i mattes famn.
Nero under sin blondin-period.
I underläge mot syrran, hemma i Kantsjö.
Söndagsdepression.
Söndag. Igen, får jag säga. Veckorna går fort. Helgerna är långa. Bra kan man tycka, om det inte vore för ångesten som infinner sig på söndag kväll. Ångest över att man inte använt dom två (enda nuförtiden) lediga dagarna till något vettigt, att man slösat bort dom på oväsentligheter (som sömn, matlagning, promenader och sakplockande) när man egentligen borde pluggat. Tentan i organisationspsykologi är bara lite drygt två veckor bort. Hade jag varit inne i min vanliga lunk så hade två veckor varit gottgottgott om tid, men nu ska det hinnas med en utflytt och en inflytt innan dess. Tjo.
Alltså, så mycket läsande blev det inte ihelg. I fredags satte jag mig framför tv:n och såg en hel film. Ovanligt. Broarna i Madison County. Och jag gråter varje gång. Bölar. Igår eftermiddag och kväll snöade det så fint. Massor med snö kom det! Jippi, tänkte jag, och såg riktigt fram emot att få stiga upp imorse för att gå ut och ta en löprunda i nysnön. Men snacka om att jag vart snuvad på konfekten. Glad i hågen steg jag upp och öppnade persiennerna, men det enda jag fick se var slask! Slask och vattenpölar. Överallt. Termometern visade +5. Jag förbannade Umeå. Förbannade Norrland. Och på rent tjur gick jag ut och sprang ändå. Som ett finger åt hela den här såkallade vintern. När jag kom hem såg jag ut som en blöt hund, skorna var dyngsura och håret droppade. Men jag kände mig rätt nöjd ändå, ostoppbar.
Nu väntar middag och möbel-isär-skruvande.
Thank god it's monday tomorrow!
Utställningskritik.
Här kommer Neros kritik från inoff-utställningen i lördags.
7 mån. Välutvecklad valp med maskulint huvud. Bra skalle och nosparti. Välplacerade öron. Bra bett. Bra hals och rygg. Välkroppad för åldern. Mycket bra benstomme och tassar. Lagoma vinklar. Bra päls med bra täckhår och underull. Rör sig med mycket bra steglängd.
SSRK's inoff i Kiruna.
Förra helgen var vi på inoff-utställning i Kiruna. Neros andra. Jag var skeptisk till hur det skulle gå. Visst, Nero fick fin kritik för sitt utseende på utställningsdebuten i somras, men han var så uppspelt att det inte gick att bedöma hans rörelser. Intresserad av, och totalt fokuserad på, allt annat runt omkring. Så det var med en liten klump i magen vi väntade på hans entré i ringen i lördags. MEN, busen har mognat och lärt sig en del sen sist och han skötte sig faktiskt helt ok! Att bli klämd och tittad på har han inget emot. Och denna gång gick även travandet bra. Det slutade med att Nero fick ett HP och blev BIR-valp (kritiken kommer i senare inlägg).
Sammanfattningsvis hade vi nog alla tre en väldigt givande dag! Och jag var stolt över båda mina killar när vi kom hem, Nero som skötte sig och Eric som handler. 
Nero och husse kramas lite i pausen.
Puss på re'!
Nero med sina rosetter.
