LisaViola

Det är spännande med hundar. Man tränar och tränar. Det funkar sådär. De förstår hyffsat, och gör som man säger. Ibland. Det går bättre och bättre... Sedan kommer svackan. Inget funkar. Trots till tusen. Kamp. I flera veckor. Man tror att hunden blivit dum. Själv blir man helt förkrossad, och funderar på vad som gick fel. Vad hände? Vart tog min hyffsat lydiga hund vägen?? Man måste kämpa för att vara den där trygga ledaren. Helvete, nu ger jag snart upp. Orkar inte bråka mer. Man går och lägger sig. Man vaknar till ännu en morgon och förbereder sig på tjat om att gå ut och kissa eller sitta innan frukost. Man ställer sig vid dörren och ropar på vovven. Förbereder ännu ett rop... men plötsligt upptäcker man honom där vid sin sida. Han sitter redan fint och väntar på "varsegod". Åhå, tänker man. Går ut. Han kissar. Bajsar. Kommer direkt på "kom". Man går in. Han sätter sig efter bara en blick, utan ett kommando, när man kommer med frukosten. Man måste gnugga sig i ögonen. Hela dagen fortsätter likadant. Vovven lyder minsta vink. Saker som man försökt träna men som han aldrig visat att han klarar av fungerar plötsligt! Det fungerar! Helt plötsligt så är det som att han förstår precis allt man säger. Som att han läser ens tankar!

 




















Vi har haft flera såna här perioder med Nero. I förrgår hände det igen. Allt föll på plats. Han har slutat bråka. Han kommer utan tjat. Han förstår exakt vad man menar när man säger nånting. Han går och lägger sig i buren själv på kvällen, något som inte hänt sen han var liten, liten valp. Han uppför sig. Jag vet inte om det är Umeåvistelsen som gjort det denna gång, men jag blir alltid lika kär och nöjd och lättad när det händer. För trots att vi gått igenom flera såna här perioder så blir jag alltid lika nervös, orolig och självanklagande när svackan kommer. Tänker att; nu jäklar, nu är det kört, nu är han utom all räddning. Men jäklar i mig, det ordnar alltid upp sig! Och blir så mycket bättre än det var innan.

Kanske är det dags att bli lite snällare mot sig själv och inse att det hela är en rätt naturlig del av valpens utveckling?
Just nu älskar jag i alla fall min vovve helt otroligt mycket!

Trackback-URL för detta inlägg: